DN 140302

En skam för Ryssland

Ukrainas öde hänger­ på en skör tråd. Efter lördagens parlamentsbeslut om militärt ingripande har Rysslands president Vladimir Putin de facto tagit kontroll över Krimhalvön.

Samtidigt har Ukraina försatt sin armé i högsta beredskap och påbörjat en mobilisering. Konflikten har dessutom potential att bli den allvarligaste mellan västvärlden och Moskva sedan kalla kriget.

Att ta över andra länders territorium är ingen rättighet utan en krigshandling. Putins tal om att ryska medborgares liv skulle vara i fara i Ukraina är en ihålig förevändning. Världen över fördöms den ryska aggressionen. Det G8-möte som skulle ha hållits i OS-staden Sotji kommer inte att bli av, eftersom USA och andra medlemmar vägrar delta.

Putin ser ut att vilja göra Krim till ett slags lydrike. Majoriteten av halvöns befolkning är etniska ryssar, och Svartahavsflottan har funnits här sedan 1700-talet. Det finns likheter med de georgiska utbrytarprovinserna Abchazien och Sydossetien, även om de till skillnad från Krim styrdes av separatister redan före Rysslands inmarsch 2008.

Men det ryska parlamentets fullmakt till Putin gäller hela Ukraina. Frågan är om han har siktet inställt också på andra delar i öster, där proryska demonstrationer arrangerades på flera håll under helgen. Kanske betraktar han Krim som ett specialfall, men han försöker hur som helst skrämma den nya politiska ledningen i Ukraina efter avsättningen av president Viktor Janukovytj.

Ryssland må vilja hålla kvar Ukraina i sin intressesfär, men borde också kalkylera med riskerna. Kaos i den stora grannen skulle skapa en instabilitet som kan drabba även Putins välde. En stor majoritet ukrainare vill dock inte splittra landet, och inte ens i de ryskspråkiga östra delarna vill politiker eller oligarker byta överhöghet.

En fullskalig rysk invasion är fort­farande osannolik. Kriget mot det lilla Georgien var ingen självklar framgång, utan avslöjade militära luckor. Ukrainas försvar har sina problem, men är i alla fall betydligt större och mer kapabelt än det georgiska. Och det skulle krävas väldiga resurser och militära styrkor som Ryssland inte har för att behärska ett vidsträckt territorium med 46 miljoner invånare.

Under förra året talades det om att Ryssland hade stärkt sin internationella ställning. Men någon ökad respekt är det i så fall inte fråga om. Putin agerar allt som oftast sabotör i världspolitiken, och det han har uppnått kan inte karakteriseras som utrikespolitiska triumfer.

Sant är att Putin fick USA:s president Barack Obama att blinka i fallet Syrien, och att det till slut inte blev någon bestraffningsaktion mot diktatorn Bashar al-Assad. Men Rysslands stöd till den bestialiska regimen väcker ingen beundran någonstans. Det blodiga inbördeskriget kan inte heller Putin beskriva som en seger.

I Ukraina förhindrade Putin att Janukovytj skrev under samarbetsavtalet med EU, men till priset av en omfattande proteströrelse. Striden visade tydligt hur majoriteten ukrainare sätter sina förhoppningar till Europa snarare än till den ryske presidentens korrupta system, som har stora likheter med Janukovytjs kleptokrati. Och inte har Putins övergrepp på Krimhalvön stärkt hans aktier i vare sig Ukraina eller dess omgivning.

Fruktan kan spela en roll på den internationella arenan. Men Putins auktoritära samhällsmodell har låg attraktionskraft, och Ryssland kan inte bli Sovjet. Landet behöver västvärlden och kan inte tänka bort globaliseringen­. Ryssland är extremt beroende av olje- och gasexporten, medan resten av ekonomin måste rustas upp rejält för att nå hygglig konkurrenskraft.

Ukrainas nya ledare bör inte låta sig provoceras till en öppen militär konflikt med Ryssland, samtidigt som den måste stå upp för självklara nationella rättigheter. Andra utmaningar saknas inte heller: ekonomin är närmast bankrutt, det måste röjas upp i korruptionsträsket, alla medborgare måste känna sig hemma oavsett modersmål.

EU var inblandat i krisen från början och har ett särskilt ansvar. Ukraina behöver ekonomiskt stöd på både kort och lång sikt, och hjälp med att bygga demokratiska institutioner. Samtidigt måste EU tillsammans med USA hitta en rakryggad linje mot sabotören Vladimir Putin. Han får inte komma undan.

DN